Att minsta någon som står oss nära är svårt. Sorgearbetet kan se olika ut för oss alla.
Jag miste en mycket nära vän till familjen som mer liknat och agerat som min mamma under större delen av mitt liv. Hon kom in i mitt liv under tonåren och har betydd väldigt mycket för mig.
Hon gick bort nu i juni efter en tids sjukdom. I onsdags var det begravning för henne. Det var så overkligt och sorgligt. Det kändes som mattan drogs bort under fötterna på mig en aningen. Jag höll mina barn och man i handen, kände mitt fotfäste igen. Begravningen var vacker, kistan var knall röd och blommorna färgstarka i alla regnbågens färg. Det vad så hon va. Hon var färgstark, levnadsglad, orädd och nyfiken. Men för mig trygg, lojal, erfaren och pålitlig!
Hon var en väldigt älskvärd mamma, arbetskamrat och vän till många. Hon var unik och underhållande med alla sina livshistorier som jag älskade att lyssna på. Hon delade gärna med sig av historier om bla alla de resor hon åkte på. Hon gillade att resa och det gjorde hon ofta och mycket. Hon besökte för mig väldigt udda länder (kanske inte alltid de vanligaste länder och platser). Jag tror att hon har rest och upplevt mycket mer än vad helt vanliga människor inte kan uppnå på långa vägar. Hon älskade människor och kulturer. Hon var totalt orädd. Hon har tagit vara på livet, det va nog inget hon inte gjorde. Hon hade ett inre lugn och godhet som var unikt. Hon talade aldrig illa om människor, hon dömde aldrig någon. Vi som var närmast sörjande hade hört tals om varandra i namn. Så denna dagen då hon begravs står vi där tillsammans för att ta ett sista farväl till Annbritt. Det var en inorm värme att få ett ansikte på alla dom människor som Annbritt många gånger har talat så varmt om. På något vis kändes det som vi alla kände varandra innan vi sågs för första gången eller andra hade inte setts på de närmaste 20 åren. Hon saknades, hon var huvudpersonen i historien på något vis. Hon hade bara talat väl om alla. Och där stod vi, det kändes så sorgligt. Jag hade önskat att det var en fest där vi alla sågs för att fira Annbritts födelsedag och där hon gick runt och var färgglad och minglade mellan borden högst levande. Men så var det inte.
Jag ville så gärna hålla ett tal på minnesstunden efter men jag kunde inte. Rösten höll inte, gråten satt i halsen hela tiden. Det va så mycket jag ville säja men allra mest så ville jag nog säga det till Annbritt själv. Kanske inte just hålla ett tal utan mer tacka för att jag fick ha Annbritt i mitt liv. Och berätta hur mycket hon betytt för mig. Jag tror hon viste det. Men jag skulle vilja säga det i ord till henne.
Jag har mina minnen om Annbritt. Dom minerna kommer leva vidare med mig varmt om hjärtat men också med en enormt stor sorg och saknad. Det kommer komma upp minnen lite här och där i livet så som när jag går förbi Saluhallen i Göteborg. Där vi satt på restaurangen Amanda Boman och åt fisksoppa. Hon älskade att luncha där när hon var i Göteborg. Jag kommer tänka på henne när jag ser blommiga tapeter från Laura Ashley. Eller nästa gång jag besöker hennes favoritstad London. Vi var där tillsammans med min stora dotter för flera år sedan, och vi skulle åka dit igen med min lilla tjej som var Annbritts guddotter. Men det blev inte så, sjukdomen kom emellan. Men hon kommer ändå vara med oss, i våra hjärtan för alltid! Livet går vidare.
Ta hand om varandra!
❤️