Livet svänger fort. I tisdags satt vi ute och åt tårta i solen och allt kändes väldigt skönt. Några dagar senare vände det …..
I fredags kl 09,00 fick vi det där jobbiga samtalet vi inte ville ha, det där samtalet som vi varit rädda för en längre tid.
Min styvpappa och barnens morfar fick beskedet cancer i tjocktarmen för ca ett halvår sedan. I februari opererade de han och sedan dess så har det varit många sjukhusbesök och inläggningar på Sahlgrenska i Göteborg. Vi och han har kämpat men nu har kroppen givit upp, den orkar inte längre. De har tagit bort vissa mediciner och droppen från han. Nu är vi i slutet av denna hemska resa.
Sedan i fredags har vi suttit vid hans sida vid sjukhussängen och hört han ha andningsuppehåll och i ett djup sovande tillstånd dag in och dag ut. Några timmar om natten har vi åkt hem för att sova lite och byta kläder men mycket mer än så har det inte varit. Vi känner oss trötta, ledsna och lite rädda. Men där emellan så vaknar han till och pratar, och han ber oss om att vi ska blöta hans läppar med svart kaffe och han känns helt klar i huvudet. Han hör oss nästan hela tiden men orkar inte ge så mycket ord tillbaka till oss. Han får morfin för att inte känna smärtan och det är väl det som gör han så avslappnad och trött skulle jag tro. Det viktigaste är ju att han inte får lida, ha ont och ha ångest inför döden. Vi pratar inte direkt om döden, men indirekt så gör vi det. Läkarna har talat med oss och med styvfar om vad som komma skall.
Vi sitter här nu idag och fram till det sista andetaget, men det känns tungt! Tungt för oss som lever kvar med sorgen, saknaden och det eviga tomma rummet han kommer lämna efter sig mot min mamma.
Jag ber, jag gråter, jag hoppas att vi alla ska gå hela ur det här på något vis när det sista andetaget är taget och livet tar slut!
Sköt om er vänner!
Kram